Den här irritationen i min kropp just nu. Besvikelse blandat med saknad. Känslan av att vilja göra något oväntat, spontant och galet. Liksom bara för att. Bara för att fortfarande känna den totala friheten. Makten. Att kunna göra vad jag vill när jag vill och ha styrkan att bestämma helt själv. Sitter kvar i solen på stationen, fastnade liksom här efter att ha vinkat av mormor och moster. Nu då? Får nog bara gå och se vart jag hamnar.
Vill känna styrkan att vara mitt bästa, tuffaste, hårdaste jag samtidigt som jag vill krypa ihop i din famn och bara stanna där. Bara va. Bara leva. Här och nu. Strunta i allt annat. Eller bara strunta i allt och göra något oväntat. Försvinna iväg. Ville till Älmhult och fira Isak. Kommer inte dit. Fick svaret "Älmhult är verkligen världens ände". Jag instämmer. Vill inte vara beroende av något eller någon. Vill vara beroende av dig. Är beroende av dig. Känner lycka och panikblandade känslor över det. Måste vara starkare den här gången, eller är jag bara det automatiskt kanske?
Ibland är jag allt knäpp. Betyder det här att jag är kär? Den som visste.
Kommentera