Jessica Hallerth

Vänner. Ord, känslor, minnen. Ni får mig att känna så innerligt, som fåtal andra saker. Och om ni bara förstod de djupa och mäktiga jag faktiskt känner när jag tänker på er, det är svårt att beskriva. Jag försökte, men det blev inte bra, och ännu mindre tillräckligt. Jag är stolt över er. Över det ni gått igenom och hur ni hanterar det förflutna. Över hur ni kämpar i nutid, och över er inställning till framtiden. Jag är inte orolig i det stora långa. Just för att jag känner er. Oavsett vad fixar vi det här kompisar. Just i detta nu gråter jag en liten tår över att vi inte är tillsammans precis här, för att jag verkligen saknar er. Blandat med tårar finns världens största leende. Ett nytt år är på ingående. Ett år när vi tillsammans ska övervinna det som tynger och starkare gå vidare. Ett år på fortsatt utspridda platser. Ett år med ännu mer pepp oss emellan. Ett år att fortsätta vår väg mot vuxenlivet. Läskigt. Kämpigt. Jobbigt. Roligt. Men en sak att aldrig glömma, det blir bättre. Vi blir starkare. Vi lär oss mer om oss själva och vårt förflutna. Vi utvecklar nya sidor. Vi ger inte upp. För vi klarar allt tillsammans. Och just därför är jag inte oroligt i det stora långa. Ni ger mig glädje och lycka. Ni ger mig kärlek och inspiration. Men framförallt ger ni mig hopp. Mer än ni någonsin kan drömma om. Glöm inte det. Och förlorar vi allt annat, så kan vi iallafall trösta oss med att vi har varandra. Jag älskar er till månen och tillbaka tjejer! Kan inte vänta till det nya året och till att äntligen få krama er igen. Puss Hatten, Josse, Mandis och Erika - bäst är ni <3 Glöm det för Guds skull inte!