Den senaste veckan har minst sagt varit omtumlande. Lite för mycket på samma gång kan man lugnt säga, och helt klart den tuffaste veckan under dessa månader. Har gråtit en hel del och bara längtat hem, saknat familj, gemenskap och trygghet. Längtat efter att bli kramad och omhändertagen som ett litet barn. 

Efter båtutflykten i måndags stannade vi kvar på Mue Koh, ön som var sista stoppet. Vi hade packat småryggorna då vi hört att ön har bungalows, de var dock upptagna allihopa men efter min yttersta övertalningsförmåga lyckades jag få med hatten på att tälta. Sagt och gjort. De satte upp ett mysigt litet tält till oss och vi tilldelades en stenhård madrass, filt och kudde. Så mysigt för det kändes så icke-turistigt, då trivs jag. Vi såg massor av apor som satt i träden ovanför, de använde ett tält som skyddsnät och körde ett mellanstuds på det påväg ner och kissade strax bredvid ett annat. Vi var glada över att inte ha ett träd precis över oss... 
Den redan vackra ön blev något alldeles extra när alla turister försvann på eftermiddagen. Vi njöt av lugnet, det var enbart vi och kanske 20 pers till där, låg i sanden och åt chips och drack Cola (som världens bästa besättning kastade till oss när vi åkte lilla båten in från vår stora), hörde toner av en gitarr i bakgrunden och pratade om livets små och stora frågor tills helt plötsligt timmar passerat, solen gått ner och en svart stjärnhimmel tonade ut sig över oss. Fantastiskt. Åt middag på den enda restaurangen som fanns och kröp sedan in i tältet och tittade på Föräldrafällan, det kan ju vara en av de bästa filmerna som någonsin gjorts! Så härligt att känna den ljumna vinden, höra de tropiska ljuden från insekter och djur och vågornas skvalpande i bakgrunden. Snacka om avkopplande. Jag sov knappt en blund på hela natten för madrassen var så fruktansvärt hård, men för en gångs skull stressade jag inte upp mig utan njöt av att vara där jag var och bara tog det lugnt. I vanliga fall är det en av mina mest stressfyllda tillfällen, att vrida och vända sig och inte kunna sova. Men släpper man bara pressen på dagen efter och accepterar att man kommer vara lite seg så är det ingen fara. Slumrade till på morgonkvisten men var uppe tidigt ändå. Tog lite egen tid på en helt öde strand i morgonsolen. Badade, styrketränade lite och satt mest och njöt av lugnet och ensamheten i sanden. Tänkte igenom den senaste veckan, andades ut ordentligt och samlade nya krafter. Sånt där jag behöver för att må bra. Ladda ur, gå ner i varv, ta ett par djupa andetag och ladda om. Kände mig som en mer harmonisk människa när hatten kom och hämtade mig i hungersnöd en timme senare. Åt en riktigt fräsch frukost bestående av frukt, omelett och juice innan en till dag i paradiset väntade. Förmiddagen var något utöver det vanliga innan alla turister åter var på plats. Det blev en lugn och fridfull dag innan vi på eftermiddagen åkte tillbaka med samma båt vi kom med dagen innan. Åt tonfiskburgare och frukt och njöt av att se solen gå ner i havet från platserna uppe på däck. 

Det har varit en minst sagt omtumlande vecka på flera sätt, men att campa i paradiset gjorde sitt och harmonin är åter infunnen. Skönt. 


Ladda ur. Ta ett djupt andetag. Ladda om. 

Dagarna på havet och ön gjorde gott för mig! 


Lite att jobba på här, men lite sitter kvar i ryggmärgen än! 


Kommentera

Publiceras ej